Politiseringen av kunskapsindustrin skapar farliga tabun | Myten Om Kunskapssamhället
6
post-template-default,single,single-post,postid-6,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Politiseringen av kunskapsindustrin skapar farliga tabun

De starka reaktionerna på Laura Hartmans debattartikel i DN är talande för det intellektuella klimat som råder i Sverige idag.
 
Den 7/9 2011 publicerar DN en debattartikel på temat ”Privatiseringar i välfärden” signerad Laura Hartman, forskningschef på SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och redaktör för rapporten ”Konkurrensens Konsekvenser.”
 
Artikeln är revolutionerande! Rätt tolkad skulle den resultera i ett stort kunskapslyft för Sverige och en nödvändig utveckling av vårt demokratiska system. Fel tolkad innebär den bara mer av den överpolitiserade pajkastning som allt för ofta både styr och hämmar kunskapsutvecklingen i Sverige och som tyvärr i hög grad kännetecknar vårt intellektuella klimat.

Det revolutionerande i artikeln är inte de exempel på brister i det svenska välfärdssystemet som återges utan att forskningschefen för ett av Sveriges största tankesmedjor öppet går ut och lyfter fram den anmärkningsvärda bristen på vetenskapligt baserad kunskap om i detta fall effekterna av konkurrens i välfärdssektorn och dessutom tar ett kraftfullt initiativ genom att utlova forskningsinsatser baserade på objektiv och vetenskaplig saklighet utan ideologiska skygglappar.

Det krävs stort mod alternativt den form av aningslöshet som ibland behövs för att föra utvecklingen framåt för att göra ett sådant ställningstagande i det intellektuella klimat som råder i Sverige idag.

 

Ett klimat där den politiska agendan i hög grad styrs av just tankesmedjor och andra lobbyistiska organ med starka politiska preferenser som under årens lopp ofta helt ogenerat läst statistik som fan läser bibeln och producerat och publicerat hårt politiskt vinklade rapporter med stora brister i den underliggande metodiken i sin iver att styra den politiska debatten.

Rapporter och undersökningar som sedan dels okritiskt sprids vidare i media av stressade journalister som allt för ofta inte har tid att inta den viktiga granskande roll media har i fungerande demokratier och vars slutsatser på mer eller mindre oklara vägar till slut utgör beslutsunderlag för våra politiker. Politiker som inte har skyldighet att redovisa sina kontakter med lobbyistiska organ – ett regelsystem vi är nästan ensamma om i västvärlden.

Politiseringen av kunskapsindustrin och det intellektuella klimatet har gått så långt i Sverige att det skapats rena tabun angående helt rimliga frågeställningar. Det verkar också som om det blivit vedertaget att helt utesluta relevant kunskap i samband med politiskt beslutsfattande. Något som inte minst drabbat välfärdssektorn där det är uppenbart att man i samband med beslut i olika politiska instanser inte tagit hänsyn till basal kunskap så som t.ex. skillnaden mellan produktivitet och effektivitet, hur marknader fungerar och hur de fungerar under prispress. Hur konsumenter fattar beslut i marknader med stort och litet utbud. Hur olika ersättningsmodeller skapar olika drivkrafter och hur det påverkar både utbud och efterfrågan o.s.v, o.s.v.

Den systemteoretiska förståelsen för hur beslut driver fram konsekvenser i andra delar av ett system som är helt nödvändig vid utveckling av så komplexa system som välfärden lyser också nästan helt med sin frånvaro.

 

De forskare och andra aktörer som förgäves kämpar för att hålla sig utanför politiserandet i sin forskning eller gärning och som har ett mer systemteoretiskt synsätt får ofta finna sig i att verka i marginalen istället för där dom borde vara – i centrum av utvecklingen.

Finn Bengtsson och Hans Bergström. Jag har inget intresse av att kritisera er personligen och jag har full respekt för era långa livsgärningar och ni och andra har säkert menat väl, men jag tror inte att den inställning ni har där ni båda välkomnar ”ideologisk spekulation” i samband med forskning är en framkomlig väg för att föra Sverige in i en hållbar framtid även om det kan ha haft en funktion tidigare.

Min erfarenhet är snarare att det eviga politiserandet starkt bidragit till att dra skam över näringslivet och på många sätt allvarligt bidragit till att tilliten till vårt demokratiska samhälle urholkas.

 

De överideologiska tvångströjorna kommer helt enkelt in i en alldeles för tidig fas för att slutresultatet av olika undersökningar, forskningsinsatser och utvärderingar skall resultera i kunskap i dess rätta betydelse och leda till högkvalitativa beslutsunderlag och lösningar som fungerar. I förlängningen tror jag också att det starkt bidrar till att snedvrida attityderna i samhället, forma vår kultur och öppna upp för ren populism.

Mina egna erfarenheter av välfärdssystemet är en historia i sig som sträcker sig över 10år och omfattar rollen både som anhörig, vän, arbetsgivare representant och inte minst som patient i sviterna efter en trafikolycka där jag kunnat konstatera att ca 70% av den vård jag mottog i samband med min skada var bortkastad eftersom den inte hade som målsättning att vare sig diagnostisera , bota eller lindra utan snarare syftade till någon form av mållöst administrativt harvande initierat av Försäkringskassan som både var demotiverande för mig och sjukvårdspersonalen och som dessutom allvarligt förlängde min akuta sjukdomsfas. Med rådande mått mätt skulle mätningar dock ha visat att produktiviteten och tillgängligheten inom vården låg på topp – men det gör ju faktiskt det samma om man inte gör rätt saker. Den politiska viljan att ta tag i dessa och andra systembrister har dock lyst med sin frånvaro under åren. Istället har fokus ensidigt riktats mot den enskilda individen med skrämmande resultat som följd.

Att låta ytliga, nästan trendmässiga värderingar och övergeneraliseringar styra omfattande beslut rimmar också illa med de erfarenheter jag gjort i mötet med högpresterande individer, företag och system under mina mer än 20 år som managementkonsult.

 

Högpresterarna är extremt självkritiska på ett positivt sätt. De utvärderar ständigt konsekvensen av sina beslut och är ofta de första att erkänna när något går fel, jagar fakta och kunskap och ifrågasätter ständigt sina egna slutsatser och förutfattade meningar, älskar att bli överraskade av nya perspektiv, söker ständigt alternativa lösningar, ser företeelser i ett sammanhang, är noga med att identifiera problemen rätt för att kunna säkerställa att lösningarna ger önskat resultat och har djup förståelse för att det som fungerar i ett sammanhang inte är lika lämpligt i ett annat. De jobbar ihärdigt med ständiga förbättringar i det lilla och det stora och är påtagligt resultatorienterade.

Jag och många med mig var övertygade om att informations- och sedan det s.k. kunskapssamhället skulle innebära ett lyft i form av tyngre och mer kunskapsintensiva analyser. En utveckling som i stora delar uteblivit. För mig har kunskapssamhället istället mer och mer börjat framstå som en myt. Mina tankar har under årens lopp ofta gått till Fawlty Towers och dess arroganta hotelldirektör Basil. Han som fattar beslut på oklara grunder och sedan täcker upp sina misstag med ännu fler ogrundade beslut. Frågan är bara var alla Basils kommer ifrån?

Idag möter jag många beslutfattare som har stora svårigheter att göra skillnad mellan fakta och känsla, sak och person, tro och vetande. Beslutsunderlagen reduceras allt för ofta till rent tyckande eller attitydundersökningar som numera likställs med fakta trots att de på sin höjd kan fylla en funktion som indikatorer. Tiden går åt till att göra personkonflikter av sakkonflikter istället för att fokusera på kunskap som bygger värde.

 

Vad är det i vår kultur som manar fram detta? Vad kan vi göra för öka den inre självkänsla som krävs för att leva i ett kunskapssamhälle där vilja att veta hur saker verkligen hänger ihop blir större än att vinna ytterligare billiga politiska poäng?

Jag vill verka i ett samhälle och ett näringsliv som sätter kunskap i centrum utan att göra avkall på grundläggande humanistiska värderingar. Inte ett samhälle styrt av rädsla och ytliga ideologiska preferenser. Forskningens roll kan inte vara att förstärka olika ideologiska ställningstagande. Det är att sätta det sekulariserade samhället på undantag!

Som dotter till en flykting vars familj förlorade allt till kommunismen och en svensk vars mamma delvis räddades av den svenska socialdemokratin så vet jag in på bara skinnet att demokratiska system inte är något som bara kan tas för givet. Skall Sverige ha en chans i den globala utveckling som sker idag så måste vi sätta kunskap och fakta i centrum och inte minst förmå oss att utvärdera effekten av våra egna politiska beslut på ett adekvat sätt. Det är inte förenligt med den överpolitiserade intellektuella miljö vi levt med de sista 20 åren.

Laura Hartman och forskargruppens initiativ är definitivt ett steg i rätt riktning även om det kommer att krävas betydligt mer om Sverige skall bli ett kunskapssamhälle. Om inte livet och mitt ofrivilliga möte med vårt välfärdssystem kommit emellan så hade jag gjort det dom gör själv för länge sedan.

AnnaReet Gillblad

* Den här artikeln publicerades ursprungligen på Newsmill den 19 september 2011.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone
Inga kommentarer

Kommentera