En kultur i kris – och det har inte med invandringen att göra | Myten Om Kunskapssamhället
30
post-template-default,single,single-post,postid-30,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

En kultur i kris – och det har inte med invandringen att göra

Skolkriser, vårdkriser, händelserna i Husby och den allmänna debatten. Bottnar de kriser vi ser idag i själva verket i en kulturell kris?
 
Texas, USA. Tidigt 80-tal. Här står jag med min amerikanska värdfamilj. Vi har precis landat på en flygplats nära den mexikanska gränsen för att åka vidare med hyrbil in i Mexico. Jag har hört talas om de spända gränsrelationerna och därför tagit upp frågan redan innan resan ner. Mitt värdpar tycker att rapporteringen från området är överdriven och berättar övertygande att de själva inte har någonting emot mexikaner eller några andra heller för den delen. En kvart efter att bilden är tagen vevar mannen på bilden upp rutan på bilen och ger fingret åt den mexikanska parkeringsvakten som inte gjort någonting annat än att sitta där och öppna grinden. Och så fortsätter resan med hotfulla ord, gliringar och hårt hållna handväskor.

Våra fördomar är många gånger dolda för oss och visar sig först i handlingar och språkbruk.

 

Ofta subtila, till synes oansenliga handlingar, ord och blickar som plötsligt smyger ut ur oss mer eller mindre medvetet vare sig vi befinner oss i rollen som privatperson, i vår yrkesroll eller representerar ett ämbete, t.ex. invandringsminister, och avslöjar med hänsynslös tydlighet, ur djupet av vårt innersta, hur vi ser både på vår omvärld, våra medmänniskor och oss själva. Ingen mediaträning i världen kan råda bot på det.

 Aldrig tidigare har en så stor andel av befolkningen i Sverige haft som huvudsaklig uppgift och utkomst att tolka vår samtid.

 

Att producera och hårdfört lansera en aldrig sinande ström av epitet baserade på grova kategoriseringar och generaliseringar av människor har blivit ett allt tyngre vapen i kampen om tolkningsföreträdet och byggandet av det egna varumärket inom en rad områden. Offerkofftor, Pursvenskar, Feta katter, Trygghetsnarkomaner, Rasister, Blattar, Svennar, Sveda&Värk kärringar, Husbybor. Listan av epitet kan göras precis hur lång som helst och de bygger alla på samma format. De talar till vår vilja att höra till genom att spegla någon form av diffusa grundvärderingar mer än de faktiska förhållanden de vill att vi skall fästa ögonen på. De fokusera mer på vad människor anses vara än på vad de rent konkret gör eller att konkret beskriva en företeelse eller hur saker blir som de blir så att den andra grundregeln uppfylls – att skapa en kontrast, gärna med nedlåtande undertoner, mellan dom som är och dom som inte är och därmed också förmedla ett inbyggt hot om att bli avslöjad som den som är eller inte och den påföljande skammen.

ETT KUNSKAPSSAMHÄLLE STYRT AV KICK-BEROENDEN

På kort sikt leder det här till en aktivering av hjärnans belöningssystem. En kort stund av att känna sig mer levande, en känsla av att trycket lättar genom att kunna peka ut vem som är skyldig och ofta också en stark, nästan euforisk känsla av gemenskap även om den på många sätt är en chimär.

En kick i belöningssystemet som ofta förväxlas med det som kallas magkänsla därför att det känns så skönt just då.

 

Responsen på epiteten är lika starkt känsloladdad och ger i sin tur uttryck för lösningar i lika gravt övergeneraliserad form.

” -Precis, bara vi skickar tillbaka dom där djävlarna, arbetslinjen skall nog få bukt med latmaskarna ………..och dom där djävla riskkapitalisterna, dom borde totalförbjudas, det är bara att dra åt tumskruvarna på lärarna så ….ja dom har helt fel yrke …..

 

Det som på kort sikt leder till eufori leder på längre sikt till en kultur som begränsar våra sinnen, utlöser förlamande regressioner som låser den mänskliga potentialen och får vuxna, kunniga personer att tappa kontakten med sin inneboende förmåga och kompetens och gör den gemensamma lösningen av komplexa problem mer eller mindre omöjlig eftersom drivkraften att med ett öppet sinne försöka förstå hur saker och ting förhåller sig och hänger ihop får stå tillbaka för det känslomässiga kick-beroende som uppstår då vi låter hjärnan hänge sig åt att kategorisera och peka finger.

Ett agerande som tillhör den mänskliga hjärnas mest primitiva delar och som fyllde en avgörande funktion i tidernas begynnelse när förmågan att snabbt kunna känna igen ett rovdjur som med all säkerhet skulle anfalla avgjorde skillnaden mellan att leva eller dö men som i ett mer komplext samhälle blockerar de delar av hjärnan som hjälper oss att överleva nu, både på kort och lång sikt. De delar som öppnar upp våra sinnen för intryck och reflektion från en mängd olika håll, som skjuter upp övergeneraliserade tolkningar av andra och fokuserar uppmärksamheten på görandet istället för varandet i visshet om att det är just handlingen mer än själva varandet, existensen, som särskiljer en tiger från en annan i modern tid. De delar som gör den öppna, konstruktiva självkritiken och reflektion som är en förutsättning för problemlösning möjlig men som dör ut när den omedvetna rädslan för att stämplas, att få ett epitet fastklistrat i pannan, tar makten över både hjärta, hjärna , kultur och identitet.

I KATEGORISERINGARNAS VÅLD

När media och våra beslutsfattare, forskare och s.k. experters språk fylls av epitet så är det ett direkt budskap till alla andra att det är så här vi löser problem här. Genom att dissa stora grupper av människor på oklara grunder. Det är ett språkbruk som vid en första anblick ger sken av att vara rationellt men som jag vill påstå främst är känslodrivet och bottnar i rädsla och blint raseri.

Epiteten transporterar sig ut i samhället i ilfart, missfärgar mötet mellan människor och skapar en kultur som gör sinnena trubbiga och förmedlar en indirekt accept för att hota, dissa och stänga ute till varje pris. Och inte minst, en acceptans för att skapa nya epitet som i sin tur stänger ute istället för att konkret beskriva ett händelseförlopp etc.

En kultur som gör oss dummare, inte klokare och som genom mänsklighetens hela historia förr eller senare visat sig få förödande konsekvenser när krafterna inte längre kan tyglas eller när dissandet förblindat så mycket att verkliga problem som behöver finna sin lösning i den fysiska verkligheten kommit i skymundan eller helt enkelt definieras fel i jakten på kortsiktiga vinster, valresultat, forskningsanslag, nästa deadline och inte minst bekräftelse och en känsla av gemenskap. En kultur som successivt sätter demokratin på undantag och som urholkar den tillit och den fasta tron på allas lika värde som varit ett av grundfundamenten i vår kultur och som är av avgörande betydelse i ett litet land där mångfald i alla dimensioner är en absolut förutsättning för att vi överhuvudtaget skall kunna skapa ett fungerande samhälle med allt vad det innebär. Värderingar som tidigare placerat Sverige på världskartan och gjort oss tydliga i samvaron med andra.

Under mina mer än 20 år som konsult i näringslivet har jag upplevt perioder då mina uppdragsgivare markerat sitt eget mod att anlita en tjej med utländskt klingande förnamn både genom att lyfta fram mig och lära sig uttala mitt namn rätt. Högkonjunkturer då både mitt kön, mitt utseende, min ålder och mitt namn varit en icke-fråga och alla bara med glöd ägnat sig åt att göra ett bra jobb och perioder av lågkonjunktur och oro då både mitt kön, mitt utseende, min ålder och mitt namn antingen ständigt skall kommenteras – jag talar då inte om nyfikna frågor – utan just kommenteras eller där den andra delen av mitt förnamn faller bort till förmån för det mindre hotfulla Anna.

EN BLATTE I STATISTIKEN

Blatte rent statistisk blev jag först när jag var 45år då jag och min syster gick en EU-finansierad kurs om nya lagar och regler för företagare och ombads fylla i en enkät om vår bakgrund och för första gången i våra liv uppmanades att ange om vi var invandrare i första eller andra generation eller bara svenskar. Jag insåg snabbt att jag för projektet, rent statistiskt, måste ha utgjort en storvinst – kvinna, företagare, invandrare i andra generation och delvis handikappad! Kan det bli så mycket bättre när man ska äska pengar ur fonder för att bedriva utbildningar och tvingas konstruera någon form av uppföljningssystem som kan bevisa att pengarna kommit till nytta – hur fiktiv beskrivningen än blir?

 Vi skrattade, men inom mig uppstod en obehaglig bismak den här dagen.

Inte därför att jag är blond och blåögd, uppväxt i vår svenska skärgård under långa perioder, gärna exalterar i sillinläggningar vid våra högtider och förlorar mig i det vi idag kallar en svensk polska även om det är en dans som har sitt ursprung på annat håll. Inte heller därför att mina föräldrar är med och spelar musiken till Saltkråkan där också jag och min syster jollrar med bland barnrösterna ibland och inte heller därför att vi så länge jag kan minnas haft som familjetradition att skrika JAG VILL LEVA JAG VILL DÖ I NOOORDEN när vi kastat oss i skärgårdens 12 gradiga vatten vid sommarens första bad och gärna bjudit med vänner från när och fjärran att dela vår tradition.

Nej, inte därför utan därför att jag djupt inom mig blev påmind om den del av min bakgrund och historia som också utgör en stor pusselbit av det som är jag. Den som bär djupa spår av en nationalitet vars befolkning utsattes för dödshot, deporteringar och vars land konfiskerades och den aldrig sinande oron för dem som blev kvar på andra sidan järnridån. Dom vars öden under lång tid inte var kända. Men också alla möten med andra som tvingats lämna sina länder p.g.a. av hudfärg, religion, inbördeskrig mellan olika folkgrupper eller bara därför att de är ättlingar i sjätte eller tom sjunde generation.

Alla som redan hade erfarit hur det som i ett sammanhang ger den egna personligheten rikedom, djup, mening och resonans, färgar den personliga historien och i varje nytt möte öppnar möjligheten för nyfikenhet, igenkänning och vilja att lära känna varandra blixtsnabbt, i ett annat sammanhang vare sig det är offentligt eller privat, politiskt eller medialt, förvandlas till den raka motsatsen. En öppning för att reducera det som är du till en siffra i statistiken, en rad i en lista som begränsar den andres blick så mycket att ingen tillslut vill vara något. Vill avsäga sig kön, nationalitet, ålder, religion, bara smälta in – inte ha någon historia, ingen kulturell identitet, bara slippa den andres blick därför att den inte längre förmedlar nyfikenhet, lust och välvilja utan den form av fångenskap som uppstår genom grava övergeneraliseringar och bedömningar som inte längre ger utrymme för den personliga identiteten, historien, berättelsen och visionen om en framtid. Den dödsdans som till slut gör oss till det ingenting för varandra som är nödvändigt för att vi skall kunna behandla varandra illa, som får våra inre gränser för vad som är rätt och fel att suddas ut, gör oss så otydliga för varandra att det blir svårt att mötas och som under mänsklighetens historia så många gånger till slut resulterat i ond bråd död, utanförskap och trakasserier och fortfarande gör.

Samtidigt som stora delar av vår värld kämpar med sviterna av apartheid, kastsystem, religiös fanatism, slaveri och inbördeskrig mellan folkgrupper, etc. – system där konflikterna kretsat kring det enkla faktumet att bara existera, att vara, så tar vi i Sverige ett steg i taget mot ökad kategorisering och fingerpekande.

I MAKTENS SPRÅKBRUK BANALISERAS ALLTID DEN ENSKILDES HISTORIA

Maktens språk har alltid syftat till att reducera den enskildes historia inte minst för att kunna åstadkomma de extrema förenklingar som är nödvändiga för att det skall gå att göra politik av. Det är därför politiken inte kan tillåtas att stå fri. Dagens politiska berättelse består inte längre av händelser, människor, levande historier och visioner om en framtid. Den består av epitet och siffror som läggs på hög i en aldrig sinande iver att beskriva verkligheten utan att behöva möta den eller de individer den består av eller att skapa en djupare förståelse för processen, hur det ena hänger ihop med det andra.

 I denna iver gör media, journalister, politiker, lobbyister och andra gemensam sak av att ständigt sänka gränserna för vad kunskap är.

Dels genom att okritiskt vidareförmedla och övertolka statistik som håller en allt lägre och lägre kvalitet och som ibland tagits fram i datasystem som är så undermåliga att de mer eller mindre hänger ihop med skosnören och därför levererar lite vad som helst. Dels genom att använda ett språkbruk som skall ge tyngd åt de s.k. materialen så som mätningar, kartläggningar, forskning och kvalitetsregister men också genom att betrakta även sakliga berättelser från verkligheten som anekdotiska därför att de på något sätt stör självbilden eller den värld som målats upp med hjälp av icke-prövade teorier, rent tyckande eller alla dessa s.k. undersökningar och mätningar.

Bra statistik fyller en viktig funktion men användandet av statistik idag liknar allt mer ett traditionellt missbruk med allt vad det innebär och då blir kvalitén och relevansen ofta sekundär.

Ett enkelt exempel: En familj bestående av två vuxna och tre barn behöver skor. De har naturligtvis olika stora fötter men deras genomsnittliga skostorlek är trettiofyra. En person som inte känner familjen köper i sin effektivitetsiver in fem par skor storlek trettiofyra och dumpar dom hos familjen och bockar sedan av att måluppfyllelse skett i form av leverans av skor. Skorna passar i allra bästa fall en av fem familjemedlemmar. I övriga fall kommer skorna med största sannolikhet generera nya problem.

Tidigare nonchalerades främst socialbidragstagare, svårt sjuka och arbetslösa människors berättelser genom att betraktas som anekdotiska, enskilda undantag som lätt kunde sopas under mattan eftersom de kom från s.k. svaga grupper som sällan hade möjlighet att försvara sig. Under våren 2013 har vi vid ett flertal tillfällen kunnat konstatera att också sakliga beskrivningar av t. ex. vården och invandringen från författare, framstående professorer och grävande journalister som gjort sig kända för att vara noggranna med sin research, av politiker och höga tjänstemän betraktats som just anekdotiska, som något från någon som går sina egna ärenden, istället för det de faktiskt är – sakliga beskrivningar av händelseförlopp i vår samtid hur svidande denna realism än är eftersom den tvingar oss att konfrontera oss själva, de beslut vi fattar och det samhälle vi lever i på ett helt annat sätt än statistiken förmår.

 Men ett samhälle som inte längre lyssnar på den enskilde individens berättelse, som i många fall föredrar de fiktiva berättelserna och statistiken är ett farligt samhälle.

Utveckling skrämmer mig eftersom den följer ett tidigare givet historiskt mönster som alltid följt på bruket av gravt övergeneraliserade kategoriseringar och tyckande som förklaringsmodell och som alltid slutat i en populism som till slut blir så stark att den lever sitt eget liv.

I kategoriserandet finns en inneboende funktion som omedvetet förblindar oss genom att göra oss överdrivet överseende eller att helt enkelt bortse från skitstövelfasoner när de utförs av vissa kategorier samtidigt som vi läser in all världens ondska och sattyg bara genom att höra en annans namn eller vid blotta anblicken av denna. Nålsögat för att släppas in blir allt mindre och mindre. Just det Hassen Kemiri uppmärksammade i sin artikel i DN den 13 mars i år.

Sakta men säkert förskjuts det egna existensberättigandet från det som är vår naturliga arvsrätt och det som borde vara grunden för vår självkänsla, det faktum att vi är människor som delar en stund på jorden, till att avgöras av tillhörigheten till en viss kategori. Och det synsättet drabbar oss alla. För den som står på rätt sida om staketet för stunden ökar beredvilligheten att överse med skitstövelfasoner inom den egna gruppen för att inte riskera att hamna utanför gemenskapen. Att avstå från att konfrontera varandra och sätta gränser, att förtiga och bortförklara berättelser från verkligheten som hotar gemenskapens självbild och betrakta dem som anekdotiska blir avgörande för den egna överlevnaden. En tystnadens acceptans som vänder bort blicken när det passar men som med oförvitlig kraft flyttar fram gränserna för hur vidrig och gränslös man kan vara mot någon annan i det lilla och det stora och som bygger upp kraft just eftersom det tigs ihjäl och därmed normaliseras och samtidigt förblindar.

 Skitstövelfasoner som flyger under radarn för all statistik men som finns här och nu och speglar vår kultur.

– ” Vi serverar inte lappdjävlar”, säger servitören på lunchrestaurangen i övre Norrland utan att någon reagera. – ”Ni får ge mig 5000 kr i handen. Annars anmäler jag er för vandalisering”, säger förvaltaren från ett av Sveriges större fastighetsbolag till min somaliska vän och hans bröder vid slutbesiktningen när de skall flytta. -”Men det finns inga skador här?” svarar dom. -”Det går lätt att ordna”, säger förvaltaren och tar fram en nyckel som han hotfullt håller mot väggen.

Vi firar min jamaicanska väns uppehållstillstånd och peppar honom att lära sig svenska. Då kryper det fram. Kollegorna i studion där han arbetar har lurat honom att gå ut i havet av modeller som är där och jobbar en dag och ropa – ”Vem vill ha fitta?” istället för -”Vem vill ha fika?” Nu håller han sig till engelska. Hans svenska har fastnat i halsen. Damen i Skåne som anlitade en snickare från Polen och skröt med att hon bara betalade 40kr i timmen och sedan blev skitsur när han skadade sig svårt i hennes hus.

Piképoliserna som kommer fram till mig i en paus och berättar om kollegan som notoriskt knackar invandrare i tunnelbanan. Stora starka killar som inte vågar stoppa en kollega som agerar destruktivt av rädsla för repressalier. Hjärtläkaren som kommer hit för att jobba på det stora sjukhuset i söder. Ingen kommer och hämtar honom eller välkomnar honom till arbetsplatsen. De få raster och möten man har tillsammans ägnas endast åt missnöjen med schemafrågor. Han väljer att söka jobb i ett annat land vilket han får omgående. Han blir hämtad på flygplatsen och när han kommer fram så står personalen där med en tårta och hälsar välkommen. Alla kan redan hans namn. Han får en lista med sina patienter och en introduktion till kliniken samt en fadder som slussar honom in i sjukhusets rutiner om han har några frågor.

Hon som fortfarande inte lärt sig namnen på paret som hjälpt henne och hennes familj med städningen i mer än 20år. Arbetsförmedlarna som systematiskt tvingar arbetssökande att gå på anställningsintervjuer trots att de saknar kvalifikationer för att själva kunna nå upp till veckans fastställda mål. Ett agerande som accelererat på många håll i samhället idag och som är ett tecken på regression, d.v.s. att som vuxen agera långt under sin egentliga mognad och kompetens.

Sjukhusdirektörens svar när den anställde påtalar brister i de kvalitetsundersökningar som genomförs och att de också innebär en etisk risk – ”Alla fyller i samma skit. Vi skall bara tänka på att få in volymer.” Mannen från Afghanistan som plötsligt står i vår trappuppgång i ett hus i centrala Stockholm. Han visar en skrynklig lapp. Någon har lurat honom att tro att det skall ligga ett härbärge i huset. En granne, som för övrigt undervisar om etik i vården, står och skriker att ”vi måste ringa polisen” för hon vet minsann att ”sådana där” bara är ute för att stjäla.

Mannen med utländska bakgrund i ledningsgruppen för ett av våra största företag som berättar att det tog sju år innan han blev hembjuden till en kollega. Tacken för en alldeles så liten vardaglig konversation om matpriserna, vädret eller en resväg från alla dom som ibland går i månader i vårt land utan att bli tilltalade av någon.

För den som står på den sidan av staketet, den andra sidan, uppstår först en beredvillighet att nästan gå till vilka ytterligheter som helst för att få komma in i gemenskapen. Inte minst att bara le och vara förstående över skitstövelfasonerna istället för att säga ifrån och sätta gränser när det verkligen varit berättigat. När känslan av att inga ansträngningar i världen hjälper – du dissas ändå och din personliga historia fortsätter att betraktas som anekdotisk hur många vittnen du än har så är det lätt hänt att värdigheten tillslut brister i alla led.

SUBKULTURER SOM KONSEKVENS AV ETT SAMHÄLLE SOM TAPPAT SIN VÄRDIGHET

Grunden för identiteten och värdigheten behöver sökas någon annanstans, i nya kategorier, med nya subkulturer som inte bjuder in utan stänger ute och ständigt utmanar de överenskommelser som håller ihop ett samhälle enligt den enkla grundprincipen:

– Varför skall jag respektera dig när du inte ens vill lyssna på mig eller erkänna min existens eller försöka se världen genom mina ögon? Och rädslan för all förljugenhet i ett land som är så inbjudande och fint.

När enastående kreativitet eller innovationskraft uppstår i en subkultur, eller på denna sida om staketet vilket ofta händer, så betraktas det som ett bevis för att de strukturella problemen inte finns utan främst beror på lathet och därför kan fortsätta att tigas ihjäl eller skapa en ännu djupare grund att dissa ifrån.

En ond spiral som utarmar både kulturen och identiteten och som ger sig till känna både i det offentliga och det privata samtalet genom att föra över det från det som är demokratins kärna, att med bibehållen respekt för allas existensberättigande öppet och nyfiket dela varandras historia och fördjupa samtalet genom att diskutera olika alternativa tolkningar och lösningar, till allt mer hätska och nedlåtande samtal om vem som är en Offerkofta, Trygghetsnarkoman, Fet katt, Rasist eller bara idiot i största allmänhet i relation till det egna jaget.

Ett samtal som främst domineras av skvaller och rent skitsnack och som ständigt kräver sina offer eftersom grunden för identiteten blir så skör att varje påstående som skulle kunna ligga till grund för en bedömning av om du är eller inte är eller lever upp till de krav som ställs för att räknas med eller inte, blir en kränkning som kräver sitt försvar eller till varje pris måste tigas ihjäl.

Tillslut har förmågan att skilja sakfrågan från personen helt gått förlorad. Orden mist sin betydelse och gränserna för vad man tillåter sig själv att kalla varandra eller hota med upphört. Att vara gränslös är också att vara ingen och att göra den andra till ingen och i ett sådant klimat blir det till slut det enda sättet att överleva – att var allt eller inget. Den som är osäker på sina egna inre gränser och identitet kan tillslut bara bli till genom att dissa andra med ett allt grövre språkbruk och kränkande personangrepp.

 Men orden och språket bär energi, de får konsekvenser både i det lilla livet och det stora och utgör kärnan i varje kultur eftersom det var språket och de gemensamma överenskommelserna som gjorde våra samhällen möjliga.

Författaren Theodor Kallifatides har berättat om lyckan han kände när han för många år sedan kom till Sverige från diktaturens Grekland över att komma till ett land där orden fortfarande hade en bestämd betydelse och mening, där ett ja fortfarande var ett ja och ett nej ett nej.

KULTUR OCH DEMOKRATI – VÄRDEN SOM TAGITS FÖR GIVNA

Kultur i dess djupaste bemärkelse, d.v.s alla de små och stora, medvetna och omedvetna överenskommelser vi har om vad som är ok. att göra och vad som inte är ok. , det som utgör ett samhälles själ och identitet, betraktats inte som ett värde i Sverige, något man måste värna om, vårda, självkritiskt och öppet granska och ompröva, ibland förtydliga och med stor medvetenhet överföra till kommande generationer eftersom det utgör en kompetens som är inlärd. Kulturen och vårt demokratiska system är något vi bara tar för givet och förvandlas därmed till den typ av värden vi först blir medvetna om när de gått förlorade på olika sätt.

När det offentliga samtalet så spårar ur, så som blivit extra tydlighet i den hotfulla tonen i kommentatorsfält m.m. så växer kravet på politiska regleringar. Men regelverk är efter våld den lägsta formen av kultur. Det är det enda vi kan ta till när vår kultur utarmats eller blivit så otydlig att de överenskommelser vi skapat tillsammans mist sin betydelse, ständigt överträtts utan konsekvenser eller gränssättande och därför inte längre fyller sin funktion, att hjälpa oss navigera i vardagen och att stå emot när impulserna säger att vi bara vill slå någon på käften.

En konsekvens dels av det politiska klimat som råder idag där våra politiker oavsett politisk inriktning räknat bort formandet av vår gemensamma kultur från agendan och reducerat den mänskliga motivationen till det inom oss som kan styras med hjälp av s.k. piskor, morötter och kortsiktiga, gärna kickutlösande belöningar, och därmed begränsat utrymmet för de drivkrafter som ger livet djup, mening och värdighet på lång sikt. Ett system som driver fram och belönar det mest primitiva inom oss på bekostnad av det som gör oss till människor, bl.a. vår innovationskraft, medmänsklighet och det långsiktiga inre arbetet med att bygga intuitiv kompetens. De drivkrafter som alltid är visionära till sin natur och påminner oss om vår inneboende fulla potential.

FOLKBILDNING ERSATT AV JAKTEN PÅ TITTARSIFFROR

Men det är också en konsekvens av att de plattformar som tidigare i alla fall delvis axlade det långsiktiga, tunga ansvaret att bearbeta värderingar så som kyrkan och inte minst folkrörelsen idag inte utgör de plattformar de var, på gott och ont, utan till stora delar ersatts av organ som inte axlar ansvaret som folkbildare och som leds utifrån helt andra drivkrafter – exempelvis delar av media och den allt mer omfattande lobbyingen. Lite slarvigt kan man säga att bildning och överförandet av värderingar i hög grad överlåtits till programformat som Idol, Robinson och nu House of Cards och till aktörer som endast ansvarar för extremt smala sakfrågor utan något ansvar för helheten. En dag hör jag vår finansminister använda uttrycket ”att spela korten rätt” i en nyhetsintervju och jag blir inte förvånad för även han speglar vår samtid.

Jag försöker förklara att regelstyrning, mätbarhet och resultatuppföljning leder till ökad effektivitet i vissa sammanhang men till sin raka motsats i andra just därför att kulturen utarmas och skapar regressioner och passivitet och skapar fri lejd för kategoriserandet som förklaringsgrund för en utomordentligt välkänd politiker som drivit igenom en rad omfattande reformer och som själv tagits på sängen av det ensidiga ekonomiska fokus som tagit över på bekostnad av så mycket annat. Han blir rasande och säger följande med en övertygelse som inte kan ifrågasättas eller omprövas -”Det finns bara två sätt att styra på. Genom regelverk eller ekonomiska incitament. Inget annat.”

 I en mening eller två har han valt bort all den motivation som gör oss till människor.

När så s.k. affärer och skandaler står som spön i backen, t.e.x REVA eller avregleringsmissar inom vården, så meddelar våra politiker att det skall satsa på att skapa en ny värdegrund och att det kommer att ske under ett tre dagar långt seminarium någonstans. Men våra värderingar utgör den del av vår personlighet som tar längst tid att både utveckla och på djupet att förankra så att det också får genomslag i vår kultur och i hur vi agerar mot varandra både på våra arbetsplatser och privat. Och regelverk och policys kan aldrig ersätta den komplicerade mångfald av fintrådiga nätverk bestående av små och stora överenskommelser som bygger en kultur och utvecklar den. Många politiker och beslutsfattare hänvisar idag till att de faktiskt frågat medborgarna om både det ena och det andra men att svara på en dåligt konstruerad attitydundersökning som utelämnar det mest av vikt kan inte likställas med att aktivt vara med och bygga ett samhälle eller en kultur.

En kulturell kris som bottnar i hur vi fattar beslut.

Om något så har vi en kulturell kris i Sverige idag och den har ingenting med invandringen att göra utan har snarare sitt ursprung i hur vi fattar beslut och på vilka grunder och hur vi ser på varandra. Det är en kris som får stora konsekvenser för vår framtid och den behöver uppmärksammas nu. Det är som om själva fundamentet till vårt demokratiska system behöver renoveras och då gör det nästan det samma vilken färg den som sitter i regerande ställning har.

Sveriges nationaldag närmar sig med stormsteg. Den svenska flaggan kommer att vifta på många håll. Men när en symbol tappat sitt innehåll så är det dags att lägga den åt sidan en stund och istället rulla upp ärmarna och ta itu med grundfrågorna – vad symbolen på djupet skall stå för och det kommer det att behövas långt mer än någon tramsig varumärkes plan för att vi skall komma fram till. Att våra ansvariga beslutsfattare abdikerar från dessa djupt existentiella frågeställningar för att undvika risken att associeras med Sverige Demokraternas direkt oansvariga framfart är för mig ett tydligt exempel på vilken maktfaktor kategoriserandet blivit och vilka konsekvenser det får. Och det gäller inte bara i Sverige.

Vi behöver få tillstånd ett fördjupat samtal om vad demokrati är, dess grundvalar och historik som går bortom partipolitiken och dess rigida syn på styrning genom regelverk och ekonomiska incitament men som omfattar varje hörn och vrå av vårt samhälle. Jag vill se en nationaldag där vi de närmaste åren lägger ned alla flaggor ett tag och istället ägnar tid åt att syna vårt demokratiska system i sömmarna och hur det kan förbättras för att börja fungera som det var tänkt. En minister ansvarig för välfärdsfrågor säger att hans främsta drivkraft som politiker är -”Att slänga käft i en debatt.” I min värld har han allvarligt missuppfattat det uppdrag han fått.

Varenda yrkesgrupp behöver rannsaka sitt eget agerande i relation till demokratins rättigheter och skyldigheter.

Inte minst politiker samt alla som representerar någon form av kapital vare sig det är kunskapskapitalet och dess industri, det finansiella kapitalet eller kulturkapitalet media inräknat. Vi måste sluta ta demokratin för given och förstå att om våra unga skall ha en chans så måste vi hjälpa dem att på djupet förstå varför vi valt det som styrsystem och vilka förutsättningarna är för att det skall fungera och att se till att det upprätthålls. Det är det bäst bidrag vi kan ge till världen idag.

DET OFFENTLIGA SAMTALET

Felaktig användning av statistik har gått för långt och den sker på bekostnad av det personliga men offentliga samtalet. I ett litet land som Sverige så är det just allas våra olika historier som utgör vår rikedom, det som skulle kunna ge oss livsmod och en enorm erfarenhetsbank att ösa ur för att gemensamt lösa våra problem om det inte vore för denna förtvivlade vilja att ständigt försöka göra vår lilla värld lite mer begriplig genom att kategorisera ihjäl den.

Vi behöver återta makten över siffermaterialen.

Ett steg på vägen skulle vara att låta offentlighetsprincipen råda för all offentligt finansierad verksamhet och att låta beslutsunderlagen ha en tydlig avsändare där den som tagit fram underlagen har möjlighet att själv reservera sig för att undvika fantasifulla tolkningar av resultaten och för att öka kvalitén eftersom kvalitétsbristerna då inte kan döljas bakom någon sekretess. Det är också hög tid att media gemensamt förbinder sig att länka till källor när undersökningar citeras eftersom en så stor andel av innehållet fram för allt i dagstidningar idag består av just det. Att övergå till att presentera fakta i faktiska tal istället för snitt och procent skulle debatten må bra av eftersom kopplingen till den fysiska verkligheten och de verkliga problem som behöver lösas då blir tydligare.

MÅL UTAN VISIONER EN LIVSFARLIG VÄG ATT GÅ

Mål utan visioner skapar ofta icke önskvärda drivkrafter och att sätta mål är ett stort ansvar. Att öppet redovisa målsättningarna för offentligt finansierade verksamheter så som arbetsförmedlingen, sjukvården, polis, vaktbolag, SOS-alarm, socialarbetare, hemtjänst m.fl. skulle synliggöra den press och de risker för regression medarbetare inom dessa vitala yrken står under. Ett enkelt sätt att hindra utsatta människor att fara ännu mer illa och för att undergräva tilliten i vårt demokratiska system ännu mer.

 Sist men inte minst vill jag se ett offentligt samtal som präglas av en djup förståelse för skillnaden mellan sak och person.

Name calling hör inte hemma vare sig där eller i det privata samtalet eftersom det hur vi än gör leder till destruktiva övergeneraliseringar, våld och urholkad självkänsla. Jag är ok. Du är ok. Men det innebär inte att allt det du eller jag gör alltid är ok.

Känslan av att vara avhållen och omhållen är ett av våra mest djupliggande behov. Det är när vi kan vila i vissheten om att det också gäller när vi av olika anledningar strulat till det eller helt enkelt har väldigt olika åsikter, tycke eller smak som vi kan slappna av tillräckligt mycket för att våga ompröva våra åsikter och uppfattningar, vara närvarande nog för att se och höra vad som händer runt omkring oss, förvånas och lära nytt, men också att periodvis tåla gränssättningar när de är befogade och faktiskt njuta av den konstruktivt självkritiska process, enskilt och tillsammans med andra, som är förutsättningen för att både kunna spänna den egna bågen men också för att kunna bidra till det som är vårt gemensamma.

Det är i förvissningen om att jag är ok. och du är ok som vi med kraft klarar av att ha integritet nog att sätta stopp för varandras skitstövelfasoner i det lilla och det stora istället för att vara så rädda för att uteslutas ur gemenskapen.

SKITSTÖVELFASONER HAR INGEN HUDFÄRG

 

Skitstövelfasoner har ingen hudfärg, ingen form, inget kön, ingen ålder, ingen nationalitet eller etnicitet, ingen position, ingen partitillhörighet, eller religiös tillhörighet, ingen utbildning, ingen plånbok, ingen diagnos, ingen sexuell läggning, ingen adress. De är helt enkelt bara skitstövelfasoner.

Att tiga ihjäl dessa gynnar i slutändan inte någon. Att skapa en kultur, atmosfär och attityd i samhället som bygger på att alla kan känna -Jag är ok, är ett gemensamt ansvar – det är allas vårt ansvar.

Raderna jag skrivit här har jag skrivit därför att livet i en demokrati för mig är ett privilegie men också ett åtagande som innebär att göra sitt bästa för att påtala missförhållande och att försöka bidra till dess lösning även om det är jobbigt. Ett åtagande som i min värld inte är förenligt med användandet av de grava förenklingar som producerandet och användandet av epitet och enkla, övergeneraliserade förklaringsmodeller innebär.

Vi berättade aldrig för mamma om frågorna i formuläret om vår bakgrund.

Jag vet hur hon hade reagerat. På nationaldagen går mina tankar till henne, min duktiga mamma Mairi. Hon som tvingades fly sitt land, kom hit och spelade sig in i Radiosymfonikerna och blev den tredje kvinnan i Sverige med fast tjänst som musiker därför att hon som traditionen inom den klassiska musiken bjuder fick spela upp bakom en skärm som dolde alla hennes epitet representerad av ett nummer som hemlighöll hennes utländska namn. Till alla dem som kom till Mairis och pappa PO:s begravningar med vackra minnen till oss barn om hur våra föräldrar öppnat upp Sverige för dem i allt det enkla. Lite avlagda barnkläder, ett erbjudande om extraknäck när det behövdes som mest, enkla förklaring av hur saker och ting fungerar och inte minst ett vänligt ord och lite gränssättningar när andra kollegor gett uttryck för skitstövelfasoner.

Och mormor och blommorna hon skickade till familjen på Skinnarviksringen. En av alla familjer som anmälde sig som frivilliga, öppnade upp sitt hem och med sina insatser hjälpte henne och familjen hon med så stort mod lett genom kriget till Sverige att etablera sig i här. Blommorna, varje år, samma dag, alltid anonymt, samma hälsning på kortet varje år – Tack för Sverige!

AnnaReet Gillblad

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone
Inga kommentarer

Kommentera