Låt symfoniorkestrarna visa vägen | Myten Om Kunskapssamhället
174
post-template-default,single,single-post,postid-174,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Låt symfoniorkestrarna visa vägen

I Sveriges Radios Symfoniorkester samsas just nu 110 musiker med bakgrund från ett 20-tal olika länder. Rekryteringsförfarandet, genom uppspel bakom skärm, inför en jury endast representerad av ett nummer, utgör till skillnad från många andra rekryteringsformer, mer än väl beprövad erfarenhet för hur rekryteringsförfaranden inte bara påverkar mångfalden men också säkerställer en klangvärld som är nödvändig för att ligga på topp i orkestervärlden.


1954 och mot alla odds, bara 21 år gammal, kvinna och med ett utländskt klingande namn spelade mamma Mairi in i orkestern precis så, bakom skärm, och blev den 3:dje kvinnan i Sverige med en fast tjänst som musiker. I efterkrigstidens Europa, med krigets fasor fortfarande i färskt minne, visste man vad man gjorde när man i olika sammanhang aktivt valde bort möjligheterna att registrera människor efter nationalitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning etc. i samband med att nya demokratiska processer och system skulle etableras. Allt för att säkra framtiden mot de fasor som många gånger gjordes möjliga just genom det idoga registrerandet av människor i kategorier. De tankar som också låg till grund för systemen med personnummer istället för namnregister i folkbokföringen etc.

 

 

Under det sena 70-talet och början på 80-talet då individualismen på allvar började få spridning valde några orkestrar att frångå det anonyma rekryteringsförfarandet därför att man ansåg att det var otidsenligt och omständligt. Det tog inte lång tid innan antalet nationaliteter som fanns representerade i orkestrarna, men också antalet kvinnor, sjönk drastiskt.

 

Och i takt med det uteblev inte bara klangen utan också de fina recensioner man varit van vid att få, så det gamla rekryteringsförfarandet återinfördes.

 

Arbetet i en symfoniorkester är unikt eftersom det förutsätter att 110 personer som gör helt olika saker samarbetar för att gemensamt åstadkomma en klang precis samtidigt inom ramen för det stycke man framför. En klang som är beroende av alla de klangerfarenheter  var och en bär med sig in i situationen men som bara kan göras tillgänglig genom själva musicerandet. Görandet erbjuder utrymmet för varandet och inte tvärt om – och just där blir möten möjliga.

 

MUSIKEN EN FRIZON

Musiken och arbetet i orkestern blev för mamma en frizon från de etiketter som annars definierade henne. I musiken hade hennes livserfarenheter, inte minst erfarenheterna som flykting, ett värde som gav henne möjlighet både att själv ge färg och uttryck till musiken men också att ta in och ta emot och bearbeta de andras. Ett av mina starkaste bildminnen av henne är när hon med tårarna rinnande över fiolen spelade någon av Sjostakovitj symfonier. Han som mer än någon annan genom sin musik och sitt liv gav uttryck för den lilla människans svåra balansgång mellan mod, motstånd och fegt medlöperi i relation till den ultimata, diktatoriska makten och hur gränslöst svårt det kan vara att vara människa. Ett möte mellan en musiker och en tonsättares verk som inte hade varit möjligt om deras nationaliteter, han ryss hon estniska, hade satts i centrum för mötet istället för musiken. Musiken som lyfts till nya nivåer och får nerv just genom de enskilda musikernas egengenomlevda erfarenheter.

I livet utanför musiken stod mamma inte lika fri. Att som kvinna både vara yrkesverksam och ha familj var inte en självklarhet under 50- och 60-talet. Men framför allt så drabbades hon som flykting med sitt estniska namn hårt i det vardagliga livet av den brist på kunskap och historik som alltid omgärdar världens stora konflikter, då som nu, och som gör den enskilda individen så otroligt skyddslös i relation till sina medmänniskor.

 

Den lilla blonda flicka är jag.

 

Estland drabbades hårt av den sörja av storpolitiskt spel mellan Nazi Tyskland , Sovjet och det lilla, då fria Estland som inte bara resulterade i den Sovjetiska ockupationen som varade ända till 1991 utan också i tvångsrekryteringar från alla håll och kanter till olika armefraktioner, deportationer, massavrättningar och en angiverikultur som gjorde att ingen gick säker. Som flykting från Estland fick mamma ofta ta emot anklagelser om att vara både fascist, antisemit och sovjetvänlig. Också från personer i den högkulturella vänskapskretsen där vilja att diskutera de stora politiska dragen ibland var långt större än att ta del av en enskild individs egna historia, erfarenheter, och djupare insikter. Speciellt om du var kvinna. Mamma for illa precis på samma sätt som de som anländer idag far illa av samma anledning. Därför att den egna historien ständigt ställs i skuggan av nationalitet, religiös tillhörighet eller kön.

 

” MA EI ÜTLE SEDA” – ESTNISKA FÖR JAG SÄGER DET INTE 

Hon vars familj redan under första och sedan det andra världskrigets pogromer gömde judiska familjer på vinden till sitt hus och som förlorade absolut allt i den Sovjetiska ockupationen.  Hon som bara 10 år gammal svarade ”Ma ei ütle seda”, estniska för ”jag säger det inte” när hon under flykten genom Tyskland skulle tvingas göra Hitlerhälsningar under högst tillfällig skolgång. Hon som tills långt in på 70-talet levde med ovissheten om vad som hänt de manliga familjemedlemmar som deporterades till Sibirien efter att ha blivit angivna för att ha häcklat Nazisterna med tramsiga skämt i fel sammanhang. Hon som från insidan såg hur så många av dem som flytt ägnade sin fria tid och sin kunskap åt att fortsätta kämpa för frigörelse och demokrati. Ett arbete där musiken fyllde en avgörande roll bl. a. genom de återkommande Sångarfestivalerna den kommunistiska makten aldrig lyckades kuva helt. Det arbete som sedan låg till grund för den snabba demokratiseringsprocessen i Estland när landet tillslut blev fritt. Allt det som utgjorde hennes egen personliga historia. Hon som lärde mig vikten av att göra skillnad mellan den enskilda individen och de övergrepp statsmakter av olika nationalitet begår och visade det, inte minst i sitt lika nära samarbete med ryska kollegor som med andra. Mamma led. Och för att hantera ångesten rökte hon när hon inte spelade fiol eller tog hand om oss.

 

Bara i musiken fick hon utrymme för allt det hon bar inom sig.

 

Varje samhälle behöver plattformar som erbjuder oss möjligheter att skapa direkta och indirekta möten som ger utrymme för att bearbeta alla de frågeställningar som inte har givna svar. Scenkonsterna är en sådan plattform. Och bland dem är symfoniorkestrarna en plattform som idag ofta underskattas och alltför ofta betraktas som en onödig kostnad därför att de värden de erbjuder vid en första anblick kan vara svåra att få syn på.

Symfoniorkestrarna har mycket att lära oss inte bara genom sina arbetssätt och rekryteringsmetoder. Med musiken som språk erbjuder reportoaren oss också en möjlighet att binda ihop nutid med dåtid och förstå vår samtid och historia bortom statistik och banaliserande förenklingar. En repertoar som omfattar verk som när de kom till gjorde det under omständigheter då möjligheterna att uttrycka sig var starkt begränsade pga. censur och extrema former av åsiktsregistrering och musiken som röst därför så avgörande viktig.

Den symfoniska musiken rockar. Ge den en chans. Gå och lyssna live. Och nästa gång du gör det, tänk på att det framför dig sitter 110 personer som samarbetar just där och då för att kunna bjuda in dig till en klang och en upplevelse som öppnar dörrar inom dig och mellan oss och som alla spelat sig till en plats i orkestern bakom en skärm.

 

AnnaReet Gillblad

 

*Provspelningarna innebär stor anspänning för alla inblandade. Att tillåtas fotografera är inte en självklarhet. Tack Sveriges Radios Symfoniorkester för att ni gav mig möjligheten att på en minut fånga bilden ovan. Påväg ut genom dörren från Radiohuset inser jag plötsligt att jag fotograferat på den estniska självständighetsdagen. Livet så fyllt av synkroniciteter.[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone
2 Kommentarer
  • Bo Söderström

    4 mars, 2017 - 17:12 Svara

    Så fint skrivet, Annareet!

    • AnnaReet Gillblad

      4 mars, 2017 - 17:16 Svara

      Tack Bo 🙂

Kommentera