Utan empati, ingen kunskapsutveckling | Myten Om Kunskapssamhället
213
post-template-default,single,single-post,postid-213,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Utan empati, ingen kunskapsutveckling

I en ledare i SvD den 19 mars argumenterar Ivar Arpi för att empati är överskattat som källa till kunskap, t.o.m kan vara skadlig och hindrar oss från att fatta väl avvägda beslut. Det olyckliga är att han fullständigt blandar ihop begreppen sympati, empati och medkänsla i en salig röra som olikfärgade konfetti. Lätt hänt men så olyckligt just nu i en tid då vi behöver både beslutsfattare och analytiker med djup förståelse för hur tanke och känsla hänger ihop när kunskap skall fördjupas och kloka beslut fattas.

Sitt resonemang bygger Arpi på sin frus och sina egna starka reaktioner på ett Facebookinlägg där föräldrarna till en liten flicka med en hjärntumör vädjar om ekonomiskt stöd för att få råd att genomföra en operation och paret Arpi, starkt berörda av deras historia, betalar in en summa pengar för ändamålet. Ett agerande Arpi förklarar med att de båda överväldigats av empati.

 

Men det är inte empati de upplever. Det är sympati. Skillnaderna är avgörande om vi vill förstå hur vi fattar beslut och på vilka grunder.

 

Empati innebär mycket riktigt, en förmåga att sätta sig in i en annan människas perspektiv, att förstå den värld andra upplever också ur ett känslomässigt perspektiv. Men empati, till skillnad från sympati, kan vi ha även med personer vi absolut inte delar livsåskådning eller livssituation med. Ja t.o.m med människor som gör fullständigt avskyvärda saker, som att utöva våld mot andra.  Vi kan känna den andres känsla utan att själva ha känslan.
 
Förmågan till empati är medfödd men påverkas starkt av träning – d.v. s att aktivt träna sin förmåga att bara observera olika skeenden och reaktioner utan att göra några som helst bedömningar av det vi ser/hör etc. om vi tycker om det eller inte. Den gamla klyschan som ändå är så sann – att med öppna sinnen gå i någon annans mockasiner. Är det bekvämt? Inte särskilt. Det kräver ju viss ansträngning. Det är inte speciellt skönt att göra många sit-ups heller men på något konstigt sätt verkar den ansträngningen ofta mer accepterad.
 
I motsats till empati innebär sympati alltid en form av ganska omedelbart känslomässigt, hormonellt rus som uppstår i din kropp därför att något du redan engageras av aktiveras.  Din kompis berättar vilken idiot en politiker du inte delar åsikter med varit eller att hen blivit dumpad. Din reaktion är omedelbar. -Men så förfärligt. Hur kunde hen ….. Hjärnans respons på sympati har stora likheter med responsen på droger. Att sympatisera med andra skapar starka sociala band men det bygger inte kunskap.  Sympati innebär snarare att vår förmåga till empati, d. v. s att förstå en situation på olika plan utan att göra kraftfulla bedömningar av vad vi ser, hör etc. kraftigt minskar och blir nästan omöjlig.
 
När vi spontant vill skänka pengar till barnets operation är det vår sympati som är igång – inte vår empati. När sympatin är igång gör vi vad vi kan för att bli av med det kraftiga känsloruset beroende på situation – t.ex. betalar in pengar, slår ner någon på stan, super, skriver ett till jättearrogant inlägg någonstans, ringer en kompis och ältar etc. Om de sympatiserande känslorna är positiva vill vi kanske skåla eller fira på något annat sätt. Empatin kännetecknas snarare av en väv av olika känslor som driver oss att lära oss mer, fördjupa vår förståelse, innan vi går vidare och fattar beslut.

 

En lite grov förenkling – empati driver fram viljan att ställa frågor. Sympati driver en immediate call for action utifrån starka affekter.

 

Forskningen om empati och dess funktioner är långt ifrån i hamn när det gäller att förklara alla dess aspekter. Många frågetecken återstår. När vi känner våra egna barns lidande som om det vore vår egen så verkar det som om det är spegelneuronerna som är i farten snarare än vår förmåga att mentalisera som är en viktig komponent för att empati skall uppstå.  De allra flesta är dock ense om att förmågan till empati är avgörande för att bygga tillit i relationer just därför att en av empatins grundpelare är att aktivt visa att det finns en vilja till fördjupad förståelse som borgar för att relationen kommer att fortsätta även om man har olika åsikter. Ett antagande som förstärks av det faktum att personer med autismspektrumdiagnos som ofta har svårt att sätta sig in i hur andra personer tänker och känner upplever stress av den vilja till fördjupad förståelse som utgör grunden för empati.
 
Att empati skulle vara orsaken till att vi fattar dåligt underbyggda beslut som Arpi hävdar är rent nonsens. Utan förmåga till empati sker ingen kunskapsutveckling överhuvudtaget eftersom det är empatin som knyter ihop det rationella tänkandet med den känslomässiga responsen och på så sätt utvecklar vårt intuitiva vetande. Men empati förutsätter att vi kan ställa oss utanför våra egna starkt polariserande ställningstaganden och fortsätta ställa frågor om varför det ena och det andra uppstår och hur det ena hänger ihop med det andra.
 
Ur svaren uppstår medkänslan – den där djupt liggande mattan av känsla, utan affekter och stora känslorus, som i varje andetag aktualiserar våra djupt liggande värderingar och uppmanar oss att bry oss om varandra därför att vi är del av något som är långt större än oss själva – ett samhälle, medborgare på jorden etc. och att vi därför också har ett väldigt stort ansvar för utifrån vilka drivkrafter vi formar våra åsikter. Utifrån drivkraften att snabbt bli av med en obehaglig känsla eller att med medkänslan som drivkraft och vår empati som verktyg lyhört ta ansvar för att bygga framtiden.
 

AnnaReet Gillblad

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone
Inga kommentarer

Kommentera