OM BLOGGEN | AnnaReet Gillblad | Myten Om Kunskapssamhället
21093
page-template-default,page,page-id-21093,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

MYTEN OM KUNSKAPSSAMHÄLLET

– därför att vi kan bättre

Att som managementkonsult och beteendevetare, med lång erfarenhet av affärsutveckling, påstå att kunskapssamhället är en myt, och ifrågasätta på vilka grunder beslut fattas, är förmodligen lika klokt som att skjuta sig själv i foten.

 

Inte minst i dessa dagar, då jag reviderar den här texten, och debattens vågor går höga om faktaresistens och kunskapsrelativism. Men efter mer än 20 år i näringslivet, djupt oroad över urholkningen av demokratins grundläggande principer på en rad områden, och ett antal år präglade av möten med välfärdssystemet både som arbetsgivarrepresentant, anhörig och patient kände jag inte längre att jag hade ett val.

 

Att utifrån stora volymer statistik och extremt förenklade resonemang påstå att allting blir bättre har defintivit ett högt underhållningsvärde, men i samband med beslutsprocesser gör förenklade resonemang, eller hårt politiserade sådana, ofta mer skada än nytta.

 

Vårt demokratiska system är inte en lekstuga och när även basal kunskap sätts på undantag i samband med beslutsfattande, både inom näringslivet och politiken, är det dags att i alla fall försöka pipa ifrån och säga Hallå! Vakna! Att försöka inspirera till något annat, vilket jag vill försöka göra här på Myten Om Kunskapssamhället, i det lilla och det stora, högt som lågt, med total oregelbundenhet och ibland otidsenligt långt därför att helheten, hur allt hänger ihop, ibland är större än summan av de enskilda delar den består av.

 

Jag som skriver är resultatet av det nästan osannolika mötet mellan Mairi, flykting vars familj förlorade allt till kommunismen och Per-Olof, son till Gerda som blev änka tidigt, och på sätt och vis räddades av den svenska socialdemokratin.

 

Vårt hem var en smältdegel av åsikter och kultur, präglad av en salig röra av scenkonstnärer, forskare och dissidenter från världens alla hörn, med den enda likheten att de hade viljan att åstadkomma något, att ständigt spänna bågen lite till. En miljö där mötet mellan olikheter var önskvärt, åtråvärt och meningsfullt därför att livet är på allvar, och kunskap har ett värde, även om det inte alltid är okomplicerat.

 

För mig blev detta normaltillståndet och det var först långt upp i vuxen ålder, när jag på kringliga vägar arbetat några år som managementkonsult, med en i huvudsak beteendevetenskaplig utbildning i botten, som jag tvingades inse att så inte var fallet.

 

ÅSIKTSMASKINERIET ETT ALLVARLIGT HOT MOT DEMOKRATIN

I takt med att samhället blivit allt mer heterogent och öppet verkar istället det där fingerpekande, vi och dom tänkandet, som effektivt tar död på all kreativitet och livsenergi, att öka. Kunskapssamhället, som många med mig hyste förhoppningar om, framstår istället mer och mer som en ren myt där kunskap inte har ett värde utan istället får stå tillbaka för ett gigantiskt åsiktsmaskineri som genomsyrar precis allt och vars aktörer tappat den förmåga till självreflektion och sund självkritik som är nödvändig för all utveckling, oavsett område och verksamhet.

 

Ett samhälle där viktiga frågeställningar och resonemang uteblir eller banaliseras därför att de blir för jobbiga att besvara eller för att de helt enkelt omgärdas av en form av osynliga eller luddigt motiverade tabun.

 

När det gäller privatlivet finns i princip inte längre några gränser för vad som kan diskuteras och kommenteras offentligt, samtidigt som det är mer eller mindre omöjligt att i tid, på ett seriöst, och politiskt neutralt sätt, som leder till fördjupad kunskap som ju ändå är grunden för all problemlösning, diskutera konsekvenserna för näringsliv och samhället i stort av t.e.x stora globala förändringar eller politiska avregleringar inom t.e.x. de finansiella marknaderna, skola, vård, energi m.m.

 

I jakten på nya trender att lansera, talar allt fler idag om att nästa steg i utvecklingen är ett samhälle dominerat av förståelse, medkänsla och visdom och visst vore det fint.

 

Men ur ett åsiktsmaskineri uppstår vare sig förståelse eller medkänsla och definitivt ingen visdom eftersom samtliga är begrepp som förutsätter kunskap och ett djupt prestigelöst intresse för hur saker och ting verkligen förhåller sig i relation till varandra och hur olika alternativ skulle kunna se ut som inte är förenligt med det högprofilerade åsiktsmaskineri som råder på många håll idag.

 

ÖVEREKONOMISERING, HISTORIELÖSHET OCH ÖVERPOLITISERING

För mig kännetecknas tiden vi lever i på många sätt istället av en hopplös överekonomisering, historielöshet och överpolitisering och vi kan inte längre säga att det är något dom unga kommer att betala för, för dom betalar redan för det på olika sätt bl.a genom snabbt ökande ekonomiska klyftor och miljöförstöring.

 

Överekonomisering, därför att precis allting skall reduceras till vad som ryms i en kontoplan eller med våld kan trängas in där. Varenda kanelbulle skall nycklas i en aldrig sinande iver att försöka säkerställa relationen mellan kostnad och intäkt där ingen längre tar ansvar för vad konsekvenserna blir någon annanstans i systemet så länge de egna kontoställena inte påverkas negativt.

 

Det som inte omfattas av kontoplanen existerar inte.

 

Och det som inte existerar tar man inte ansvar för när det väl kommer till kritan. Men hur man än räknar så är 5 myror fortfarande fler än 4 elefanter och när våra beslutsfattare och kadern av rådgivare förlorar sig i snitten och procenten så till den grad att de helt tappar kontakten med de underliggande, faktiska värdena och den verklighet som skall illustreras, eller vad som faktiskt är viktigt att åstadkomma, så går något förlorat för oss alla – även dom. Att sedan blanda äpplen och päron och avfärda all kritik som utslag för faktaresistens eller kunskapsrelativism håller inte.

 

Idag förväntas varje medborgare vara en fullfjädrad ekonom både i privatlivet och på jobbet utöver de kunskapskrav som ställs i den egna professionen. En absurd utveckling i sig eftersom våra kära ekonomer helt uppenbart inte förväntas vara insatta i så mycket mer än något smalt och helst ganska nördigt område inom sin egen nisch. Det har i sin tur resulterat i ofta rent desperata ansträngningar i alla andra professioner att försöka beskriva precis allting i ekonomiska termer på bekostnad av andra centrala värden.

 

En utveckling jag tyvärr varit med och bidragit till i min naiva tilltro till att vi genom att beskriva verkligheten i tal skulle inspirera beslutsfattare att intressera sig mer för kunskap som låg utanför deras eget fält och för hur drivkrafter uppstår och fungerar i system. Men i kombination med de ökade kraven på korsiktig avkastning, som bl.a. är konsekvensen av olika avregleringar, så resulterade det tvärt om i att intresset för nästan all annan kunskap minskade och ett mer eller mindre stort missbruk av ekonomiskt präglade termer, som i vissa fall fullständigt urartat.

 

Kultur definieras t.ex. idag renodlat i termer av antalet föreställningar per invånare, besök på museeum eller utlånade böcker som om kultur enbart skulle handla om någon form av underhållning eller konsumtion. Ett resonemang som bidrar till att osynliggöra kultur som det invecklad system av synliga och osynliga överenskommelser om vad vi upplever som ok och inte och som avgör graden av tillit både i samhället i stort men också i enskilda företag och verksamheter och som manifesterar sig i vad vi verkligen gör i relation till oss själva och andra snarare än vad vi säger att vi gör.

 

Ett system där de konstnärliga uttrycken är av central betydelse som en av pelarna i ett demokratiskt system  eftersom de erbjuder oss alla en plattform för att bearbeta de frågeställningar som inte har några givna, absoluta svar och som inte går att inordna i några excelark eller kontoplaner. En plattform som fyller en otroligt viktig funktion för att tolka och spegla vår samtid, göra historien synlig och känslorna inom oss mer tillgängliga men som definitivt inte kan fångas i termer av antal besök etc.

 

KOMPLEXA BETEENDEN FÅNGAS INTE I S.K. MÄTNINGAR

Det vidlyftiga användandet av attitydundersökningar och s.k. metaanalyser är också ett sätt att försöka översätta komplexa, mänskliga attityder till ett ekonomiskt språk. Retoriken säger allt om den totala förvirring som råder och när den kommer från meriterade professorer och myndighetspersoner m.fl. som borde kunna sin metod bättre så blir jag allvarligt oroad. Att förlora sin integritet är inte roligt. Så vad är det som har hänt? Man talar om mätningar som om det skulle handla om standardiserade mått ivrigt påhejad av en av managementindustrins, min egen industris, mest vedertagna floskler som dessutom helt saknar vetenskaplig grund – den att det som mäts blir gjort.

 

Merparten av dem som har olika former av resultatansvar idag har inte någon som helst ekonomisk utbildning och jag är inte ens säker på att det skulle ha hjälpt. Det vi inte behärskar tar betydligt mer tid och ansträngning för oss att åstadkomma. Det i sin tur resulterar i att allt fler ägnar sin tid åt något de inte kan på bekostnad av något de kan och som utgör ett kärnvärde.

 

Många av dem som är med och tar fram uppföljningssystemen har inte heller kompetens för det vilket ofta resulterar i att sådant som är ganska oväsentligt följs upp samtidigt som man totalt tappar kontrollen över sådant som är av avgörande betydelse eller helt enkelt missar det därför att uppmärksamheten riktas på fel saker. Inte sällan skapas det på detta sätt drivkrafter som är direkt kontraproduktiva. Det är inte det som mäts som blir gjort. Det är det vi ägnar vår tid åt som blir gjort skulle man slarvigt kunna säga.

 

Det i sin tur leder dels till att kompetens urholkas men framför allt till en kulturell kris där viktiga, ibland avgörande värden, går förlorade samtidigt som folk stressar ihjäl sig och mår dåligt därför att känslan av mening, av att vara med och bidra till något viktigt – det som gör det unikt att vara människa – går förlorad i allt snurret.

 

EKONOMISKA – RÄDSLANS SPRÅK

När det ekonomiska språket dels får dominera det offentliga rummet och dels inte klarar av att beskriva vårt samhälle på ett sätt som folk känner igen sig i så tolkas det som om det är det rationella som har fått ta över på bekostnad av den kunskap våra känslor bär med sig.

 

Men att använda ett språk präglat av ekonomiska termer är inte längre samma sak som att vara faktabaserad eftersom en så stor del av det ekonomiska tänkandet idag inte har någon som helst grund i faktiska tal eller realiteter.

 

Istället är det tvärt om. Samhället styrs redan på känsla – på rädslan för att inte bli tagen på allvar om man inte uttrycker sig i procent eller låt oss kalla det ekonomiska – ett rädslans språk som har mycket lite med att kunna räkna, att beskriva en verklighet på ett adekvat sätt eller att hushålla med resurser att göra, eller ens att skapa värden.

 

Men rädslor får oss att regrediera och att tappa kontakten med det vi egentligen kan och vet och tillslut kan vi inte längre göra skillnad mellan snitten, procenten och faktiska tal eller vad som är fakta och vad som är känsla, skillnaden mellan attityder och direkta beteenden, sant eller falskt och vad som i själva verket var viktigt från början.

 

Och besluten blir där efter, attityddrivna och ansvarslösa, och sedan står alla där och undrar -Hur hamnade vi här? och då blir historielösheten påtaglig och så kommer skammen och den skall hanteras och så börjar fingerpekandet igen när en enskild syndabok skall hittas och hängas och regelmässigt kallas för idiot, eftersom ingen gör skillnad mellan sak och person, och då blir alla ännu mer rädda om skinnet och till slut går det nästan inte att få tillstånd en relevant, utvärderande dialog som leder till fördjupad kunskap och klokare beslut utan att dödsångesten tar över, och då står alla där och har målat in sig själva i ett hörn på något sätt och bara fastnar i all trevlighet och förstår att något gick fel men bara blundar och viskar -Det var inte jag! Och sedan fortsätter alltig som vanligt.

 

HISTORIELÖSHET GÖR FÖRAKTET MÖJLIGT

Ett historielöst samhälle är ett farligt samhälle just därför att det tappat kontakten med händelser, tolkningar, resonemang och avsikter som legat till grund för beslut som skapat den nuvarande situationen. Bristen på historisk kunskap ger ofta fri lejd för mer eller mindre välgrundat tyckande eller ren populism vilket i sin tur ofta banar väg för att nya beslut som syftar till att komma till rätta med något istället resulterar i att barnet slängs ut med badvattnet vare sig det rör sig om rent politiska beslut eller enskilda beslut i näringslivet.

 

Om det uppdagas så börjar fingerpekandet och gränssättandet igen. Om inte så ägnas krafter och resurser åt att dölja misstagen. Men någon fördjupad kunskap uppstår inte eftersom den historiska förankringen och den självkänsla som kommer av att vara förankrad i en berättelse som resonerar med verkligheten saknas. Den självkänsla som är nödvändig för att klara av att vara i en självreflekterande process som leder till kunskap istället för skam.

 

Den som inte kan sin egen historia, eller som banaliserar den, kan inte heller vara intresserad av den andres historia, eftersom den egna historielösheten då blir så uppenbar.

 

Historielösheten är en av de faktorer som gör föraktet möjligt. Den man inte känner kan man också ta sig friheten att tolka lite hur som helst. Och att värja sig med snitt och procent blir då också ett sätt att marginalisera en annans betydelse och hålla den egna skammen borta.

 

Istället för ett kunskapssamhälle uppstår en politisering av samhället som i sin förvirrade brist på kunskap och historisk förankring styrs av nästan religiösa övertoner och rena managementfloskler som säger mer om en rådgivande kunskapsindustri som allt för ofta tappat kontakten med de grundläggande etiska principer som ett demokratiskt system bygger på, och abdikerat från det ansvar som alltid kommer med kunskap. T.ex. att inte blanda ihop rollen som forskare med sina egna privata, politiska intressen.

 

Flera av huvudmännen och ägarna i våra största undersökningsföretag och tankesmedjor är idag politiskt aktiva i olika partier och det verkar inte längre finnas några gränser för vad som godkänns som empiri vare sig där, i forskarvärlden, på våra departement eller i olika lobbyistiska organ även i de fall då man påstår sig vara partipolitiskt oberoende.

 

BANALISERINGEN AV PROBLEMFORMULERINGEN INOM POLITIKEN – ETT HOT MOT DEMOKRATIN

Det vidlyftiga användandet av managementfloskler som ett sätt att öka trovärdigheten bidrar starkt till att banalisera problemformuleringarna både i det politiska rummet, oavsett politisk inriktning, och i näringslivet, vilket konsekvent leder till övergeneraliseringar i jakten på ytterligare billiga politiska poäng och beslut som ofta får långtgående konsekvenser eftersom politikens absolut viktigaste uppgift – att lösa problem som är av allmänt intresse på absolut bästa sätt – ständigt ställs på undantag. Och i slutändan finns det faktiskt ingen som vinner på detta – vare sig politiker och andra beslutsfattare, rådgivare eller vanliga medborgare och inte får vi ett starkare sundare näringsliv för den sakens skull heller.

 

DET SOM FUNGERAR BRA I ETT SAMMANHANG FUNGERAR DÅLIGT I ETT ANNAT

2012, när jag först skrev detta, diskuteras förekomsten av riskkapital som ägare i välfärden. Debatten handlade som vanligt om antingen eller. I verkliga livet så lämpar sig riskkapitalägda verksamheter utmärkt i vissa sammanhang men inte i andra på samma sätt som aktiebolagsformen fungerar jättebra i vissa sammanhang men har stora brister i andra.

 

Valfrihet är många gånger önskvärt men det finns lika många situationer då vi under inga omständigheter vill behöva välja utan bara kunna vara säkra på att saker fungerar o.sv. När frågorna blir för komplicerade skjuter man istället på något som verkar enkelt men som då ofta innebär en form av kontraproduktiv detaljstyrning. En politiker motionerade t.e.x. om att antalet personalmöten inom äldrevården skall regleras i lag. Frivilligt arbete är jättebra i vissa sammanhang men historien visar att misär också kan uppstå ur goda avsikter när det saknas rimliga möjligheter till insyn och insatserna inte bygger på kunskap o.s.v.

 

Det demokratiska system vi har idag med medborgarepresentation var en gång svaret på ett expertsamhälle och ett frivilligsamhälle som tagit ut svängarna för mycket i sitt värv och orsakat stor skada för vanliga människor. Men vad händer när våra medborgarrepresentanter både till höger och vänster, upp och ner, har för låg kompetens och för hög arbetsbelastning för att kunna bedöma innehållet i de beslutsunderlag de får från en kunskapsindustri som på olika sätt målat in sig i ett hörn och ofta tappat både kompass och integritet i jakten på både det ena och andra och den enda drivkraften som finns kvar är att göra tillvaron svart och vit och att skaka fram resultat som i väldigt många fall idag inte består av någonting annat än en siffra på ett papper eller en dataskärm?

 

VEM ÄGER PROBLEMET?

Hur blev det så här? Vad gör det med oss och hur formar det vår kultur? Och vad i allt detta är osvikligt den enskilda individens ansvar och vad är faktiskt en konsekvens av den mer eller mindre dysfunktionella dans som uppstår i det system av drivkrafter som beslut, som läggs till beslut resulterar i? Och inte minst – vad gör vi åt det där hörnet där så många nu står och längtar efter mening och vill ur?

 

Många verkar på någon nivå medvetna om att något är fel men den stora frågan är vem det är som äger frågan när det handlar om ganska komplexa systemfel som påverkar demokratins grundvalar?

 

Som barn till en flykting, som levt med kalla kriget tätt inpå, är jag idag djupt oroad över vad som händer med vårt demokratiska system om vi inte förändrar synen på kunskap och låter kunskap stå i centrum för beslutsfattande både inom politiken och i näringslivet.

 

Kunskap är i första hand ett sätt att förhålla sig både till sig själv och andra som i hög grad bygger på en vilja att öppet och ärligt synliggöra olika förhållanden och pröva olika alternativ. Inte på att fuska med metoden, banalisera och sopa både det ena och det andra under mattan och på så sätt dra skam både över sig själv och andra.

 

Vill vi leva i ett samhälle som kännetecknas av förståelse, medkänsla och visdom måste vi sätta kunskap i centrum nu och öppna upp för perspektiv, resonemang, samband och frågor som inte alltid har enkla, givna svar. Det vill jag försöka bidra till här. För en sak är i alla fall säker. Vi löser ingenting genom att peka finger mot enskilda individer och kalla dom för idioter. Det som blivit så lätt att göra också i det offentliga rummet i den individcentrerade kultur som råder. Som individer i ett samhälle speglar vi alltid något som är större än oss själva. Problemen handlar mer om det där med systemet och drivkrafter och vad som händer med oss som människor i grupp etc. Det vill jag försöka belysa här.

 

Jag har ingen partipolitisk hemvist, även om jag tar aktivt avstånd ifrån Sverigedemokraternas politik av de skäl jag angivit ovan, och skulle t.o.m. trots min bakgrund tillfälligt kunna avstå min rösträtt för att markera mitt verkliga oberoende. Jag är helt enkelt mest mån om att vi skall ha ett fungerande, demokratiskt system, med allt vad det innebär, eftersom jag vet vad alternativet är.

 

Både mamma Mairi och pappa Per-Olof är borta nu och de senaste åren av mitt liv har verkligen präglats av flera svåra förluster av olika slag. Men livet går vidare och tillslut måste man sätta igång ändå även om det känns skakigt.

 

Trots att tonen i den här bloggen ofta är väldigt personlig har jag valt att ge ut den genom mitt bolag mindfield ab, med mig själv, AnnaReet Gillblad, som ansvarig utgivare. Detta för att kunna säkerställa det källskydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger genom ett utgivningsbevis utfärdat av Myndigheten för Radio & TV.

 

Vill du visa din uppskattning med mer än glada tillrop eller att skicka en blomma är du mer än välkommen att göra det genom en gåva!  Swish 123 667 86 43 eller BG 5310-2984

 

Varmt välkommen hit!

 

AnnaReet Gillblad September 2012, reviderad Juli 2017

 

Ps. Innan Mairi och PerOlof dog var vi överens om att om det kunde hjälpa någon annan så skulle jag dela med mig av bilder från vår gemensamma historia vilket jag kommer att göra då och då – med deras samtycke. Ds